En ny dag gryr. Nytt år. En förväntan. Inför det nya. Ett avslut av det gamla. Det som varit. Och det som fyllts av många händelser och erfarenheter som vi inte hade en aning om. Innan. Och kanske inte i vår vildaste fantasi trodde var möjligt. Eller så blev det ytterligare ett år som passerade revy. Men som egentligen inte var så olikt det förra. Jag minns att jag tänkte så ibland. Där på nyårsafton för länge sen. Då förstod jag inte att livet skulle ha så mycket i sin linda. För mig. Det kändes då som att livet tuffade på och var ungefär detsamma. Under ganska många år. Fast det egentligen hände mycket. Så var det inom ramen för det liv jag levde då. Då var fint. Och utan då hade inte sen kunnat hända. Sen är nu. Hela tiden så klart. Det vet vi ju. Den insikten gav en större dimension till livet. Tänk en så enkel självklarhet som ger en så påtaglig förändring. Som skapar möjligheter långt bortom gränser. Om vi vill. Det bestämmer vi själva. Det är mitt förhållningssätt som avgör. Och det är mitt val. Varje dag. En stor skillnad. Eller hur?
Det är frågan. Vi ställer oss själva. Som avgör svaret. Och när vi har förmågan att sluta tänka. På alla dessa ‘hur’. Som verkligen släpper mig själv fri. Att skapa mitt nya. Utan ‘hur’ens’ begränsande tro. Dit vi vill. Förmågan att släppa mig själv fri. Drömma vilt och stort. Ger möjligheter långt bortom gränser. Och försätter berg. Det uttrycket vida känt. Och mången lever. Ser till att skapa sina liv. Långt bortom gränser. Om vad som egentligen är möjligt. Det har vi ju alla varit bra på. En gång. När vi var små. Fann vi inga gränser i lek och dröm. Bara möjligheter. I den vilda fantasin. In i sagans värld. Så självklar. Och befriande. Älskar! Barns drömmar. Men tappar vi bort oss? När vi inte längre följer och tror på oss själva. När inget längre känns självklart. Om att allt är möjligt. Tror vi måste hitta tillbaka. För hur blir det annars? Om vi slutar att tro. På oss själva. Var når vi då? Om vi sätter oss ned. Med armarna i kors. Och lever livet halvvägs. Ja vad vet jag. Vi kan aldrig döma. Varandra. Bara inspirera. Att fortsätta framåt. Leva. I vår egen rörelse. Framåt. Så som det är menat. Du sitter på dina svar. De finns där inom dig. Om du vill. Och vågar lyssna. På dig själv. Låt aldrig någon tala om för dig vad du ska göra, tycka eller känna. Det är Ditt liv! Och det är din tro och din dröm som gör att du kan nå dit du vill. Och det klarar du alldeles själv. Vi behöver bara finnas för varandra. Hålla varandra i handen ibland. När livet prövar oss. Hjälpa varandra. Att ta oss tillbaka upp på banan. Ibland. Tillbaka in i flödet. Mitt flöde. Ditt flöde. Som bara vi själva vet och känner. Men som kan kännas svårt att hitta tillbaka till. När det blåser som mest. Eller hur? Vi vet ju alla hur det ska kännas. När vi mår som allra bäst. När allt går med lätthet. Även om vi arbetar hårt. Och när vi omger oss med människor som ger oss energi. I alla sammanhang. Jag blir den bästa versionen av mig själv. Hittar hem. Till mig själv. Och det är ju först då vi har något att ge. Till varandra. Det finaste. Vara de förebilder vi alla förtjänar. Värda att älskas för dem vi är. Eller hur? Inför det nya. Le åt det gångna. Året. Ge dig själv kraft och ton. In i det nya. Allt gott till era alla! Utan er hade jag inte haft modet att fortsätta. Min resa. Tack för alla fina stunder. För mig ett år. Utöver det vanliga. Går till enda. Salut till slut. Skål! <3
MM
